Början
Men jag tror jag börjar från början.
Mina föräldrar märkte inte att jag var hörselskadad, utan det upptäktes på fyraårs kontrollen, altså när lilla jag bara var fyra år gammal. Mamma och pappa fick en massa information om hur det var att ha en hörselskada och sånna saker, men det tog ett tag innan de förstod att jag verkligen behövde en hörapparat. De fick sitta och prata med andra vuxna som var specialiserade på just hörselskador, och då förstod dem att jag nog ska ha en hörapparat för att klara mig. Så är jag var fem år fick jag min första hörapparat. Jag minns ingenting från den tiden, inget alls, det är mest mamma och pappa som har berättat för mig. Som tillexempel att när de fick reda på att jag var hörselskadad och läste på läppar för att "höra" vad personer sa när jag inte hörde med öronen, då förstod de direkt varför jag hade blivit rädd för gubbar med stort skägg, eftersom jag inte kunde läsa på deras läppar, kunde jag inte alltid förstå vad de sa. Även min mormor fick reda på sin egen hörselskada när mamma och pappa berättade om mig. De sa allt som doktorerna hade sagt, att man blir lätt trött om man anstränger sig förmycket för att höra, att man lätt kan få huvuverk och sånna saker. Det var precis det som mormor led av. Så hon kollade upp sin hörsel och även hon behövde hörapparater.
Visst mormor fick sina hörapparater på gamla dar, men de tror ändå att det kan ligga i släkten där, eftersom jag antagligen hade min hörselskada vid födseln.
För er som också är hörselskadade: När fick ni er hörselskada? Eller när upptäcktes den? Och hur? :)
För er andra "normalhörande", det är bara att fråga om det när något ni undrar över. Inga frågor är dumma!
Min hörselskada upptäcktes när jag var ett halvår ungefär eller ett år, minns inte. När jag föddes hade jag syrebrist, så de trodde att det berodde på det. Mina föräldrar märkte att jag inte hörde när de ropade och så, så de kollade upp det och såg att jag var hörselskadad. Däremot har jag en rätt så grav hörselskada, vilket märktes sen, men jag vet inte om det gav utslag vid de första mätningarna, om det var så dåligt. Men nu är jag nästan döv på ett öra, och hör inte jättebra på det högra men det duger. Jag har inte kunnat använda hörapparater heller pga att jag är ljudkänslig och pga kurvan, första gången jag kunde ha hörapparater och höra med dom var när jag var 15-16. That's my story :)
De hade redan då jag låg i mammas mage ett humm om att jag hade "något fel" och efter prover visades det att jag hade turner.. När jag föddes blev det därför mer undersökningar och det var då de fick veta att jag var både syn och hörselskadad. =)
Har inte alltid varit självklart för mig med hörapparater (speciellt inte på vänster öra) men, nu är det iallafall en sak som visar vem jag är.
Jag vet inte när jag fick min hörselskada, men det upptäcktes när jag var 3år eftersom jag alltid var uppe och sprang på dagis när vi hade sagostund. Då var den inte så alvarlig. Men sedan fick jag så många öroninflamationer så att de bildade massor med ärr på trumhinnan och de gjorde att min hördelskada blev sämre, så när jag blev 9år fick jag mina första hörapparater. Sedan dess har jag varit beroende. Nu mera använder jag bara på ena örat efter operationen. =)
fin blogg du har! :D <3
Jag måste säga att det du beskriver var precis som för mig :)
Mamma och pappa upptäckte att jag inte hörde eller lyssnade på dem när dem pratade eller ropade på mig när jag var riktigt liten. Dem tog med mig till olika läkare och alla sa likadant: "Det är vanligt att barn i hennes ålder inte vill lyssna på föräldrarna" men mina föräldrar gav inte upp. Dem hittade en läkare som dem träffade och det visade sig att jag hade en hörselskada. Dem fick lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med mig.
Jag var bara 2-3 år gammal då.
Mamma blev lite små sur på pappa och min moster Eva som försökte lära mig teckenspråk.
”Hon är för liten för att kunna lära sig teckenspråk” sa hon.
Det gick inte att kommunicera med mig så pappa brydde sig inte, han lärde mig teckenspråk i alla fall och på kort tid kunde jag hela handalfabetet utantill. Ju tidigare man lär sig, fortare fastnar det i huvudet.
Jag fick även börja på dagis för hörselskadade och döva inne i Uppsala, där fick jag lära mig mer teckenspråk och även lära mig att prata. I början innan jag började där tyckte kommunen att jag skulle gå på ett dagis som låg nära vårt hem men mamma och pappa sa att det inte gick på grund av mitt handikapp, dem ville jag skulle göra framsteg och lära mig tala och teckna så folk skulle kunna kommunicera med mig.
Dem sa ”Ni får sätta henne i Uppsala men vi betalar inte resorna, det får ni göra själva” Mina föräldrar ville bara mitt bästa, dem kunde köra och hämta mig på dagiset.
Jag vägrade att ha hörapparat, tyckte det var obehagligt men när jag blev några år äldre provade jag och blev otroligt glad och chockad när jag insåg att jag verkligen kunde höra :)
Mina föräldrar märkte att varken jag eller lillebror Peter lyssnade på vad dom sa och vi uttalade inte orden rätt hur många gånger de än försökte rätta oss. Lillasyster Zandra tog efter mig och Peter så även hon uttalade orden fel, men man fann inget speciellt på fyraårskontrollen på någon utav oss, så vi gick på dagis och första året i skolan utan att veta nåt. När jag gick i ettan och Peter i "nollan" hade lärarna fått nog, för en gång skulle Peters klass gå till brandbilen (lektion), men Peter tog sin gympapåse och stack till idrottshallen istället. Lärarna bad mamma o pappa kolla upp Peter och samtidigt tog de med mig o Zandra också. Jo, vi var båda hörselskadade, dock inte Zandra. Enligt hörselvården i Halmstad hade vi med all sannolikhet varit hsk sedan födseln, så man lade skulden på de ansvariga vid fyraårskontrollen. Peter fick sina hörapparater först, och sedan jag. Lärarna fick börja använda micar i klassrummet och veta hur de skulle byta batterier åt oss ifall det behövdes. Till slut fick vi dela på en hörselpedagog som var med oss och vi fick lära oss lite teckenspråk. Ett år senare flyttade vi och hörselpedagogen, Monica, hängde fortfarande med oss tills hon skulle börja jobba som lärare i den då nystartade hörselskolan i Söderskolan. Peter valde att börja där också, men jag stannade kvar med mina hörande klasskamrater. Micen användes flitigt från 2an till 5an. Från 3-4 hade jag två olika hörselpedagoger, då fick jag hjälp med uppgifter som hade med tal och hörförståelse att göra. I 5an kom en tsp-lärare till mig en gång i veckan så jag fick lära mig lite mer teckenspråk. Till slut blev intresset så stort att halva min klass ville vara med - och det fick dom! Sommaren innan jag skulle börja i 6an, flyttade min familj igen och då valde jag att gå i hörselskolan eftersom jag ändå skulle hamna på Söderskolan. Där blev jag enda 6e-klassaren, medan de jag skulle gå med, gick i 8an och 9an. Teckenspråk blev min vardag, hela hörselskolans byggnad av anpassad efter oss och våra behov. Först i 7e klass kom en ny elev som skulle gå i min årskurs. När jag själv gick i 8an och 9an började vi ha vissa lektioner med en hörande klass och fick då kontakt med några. Redan i 8an hade jag bestämt mig för att flytta till Örebro och det kan jag säga att jag aldrig har ångrat! :)
