Örebro <3
Nu är det snart dags att ta "förväl" av örebro och allt det bär med sig. Kanske inte föralltid, men i alla fall för ett tag framöver. Okej, det är inte dags att deppa förmycket över det riktigt än, men det börjar faktiskt närma sig med stormsteg. Därför tänkte jag skriva lite om hur mycket Örebro verkligen ha betytt för mig, vilket verkligen är en hel del! Det är inte bara alla nya vänner jag har fått och att jag träffat världens underbaraste kille, som nu är min pojkvän. Även om de två sakerna är stora och mycket betydelsefulla, så är de två inte det bästa. Ta inte illa upp nu, ni kommer att förstå efter ni har läst. Men visst betyder vännerna och Roger hur mycket som helst, de livar ju upp mina dagar :) Och Roger älskar jag över allt annat, så det låter fel att säga att något annat har betytt mer för mig, med även du kommer att förstå älskling, jag lovar <3 För det största och mest betydelsefulla har skett här inne *pekar på mig själv och försöker hitta själen*.
Denna bloggen skulle ju handla en del om min hörselskada och det är just det som det kommer att handla om nu. Förut i grundskolan gick jag i en vanlig skola, det var nästan bara jag som var hörselskadad, i alla fall var jag ensam på skolan med att ha hörapparater. I sjuan, åttan och nian, kände jag min annorlunda, jag var inte som alla andra. Jag kände mig ensam och nästan övergiven, fast jag hade vänner. Men de förstod inte hur jag hade det. Det var ingen som förstod det då. Jo, bara de jag träffade en gång i månaden på hörselträffarna. Men det gav mig inte så mycket under de vanliga skoldagarna. När jag gick på stan kunde jag aldrig gå med uppsatt hår, aldrig. Alla kollade snett på mig, nästan alla i alla fall. Jag kände mig som en tönt, någon som alla såg ner på eller nått. Det var "tjejen med de där konstiga sakerna i öronen" man blev kallad när de inte visste att jag hette Louise. Jag var inte hon med blont hår och gröna ögon, det var hon med saker i öronen. Det kanske inte låter som värsta stora saken för vissa, men för mig förstörde det mycket.
När jag nu har bott i Örebro i snart tre år och fått uppleva allt som tillhör Örebro, måste jag säga att jag är evigt tacksam för att jag har fått vara med om detta. Att jag valde att flytta hemifrån vid 16 års ålder, att jag har varit här i tre hela år och för en gångs skull känt mig levande, på riktigt. Jag kan gå med uppsatt hår på stan, ingen tittar konstigt på mig alla är så vana vid att se det. Jag kan tecka till mina kompisar på bussen utan att någon reagerar med att kolla snett på en. Jag kan fråga om nästan hur många gånger som helst utan att någon blir irriterad på mig. Jag har en pojkvän som också är hörselskadad och kan förstå mig som ingen annan kan. Du älskling, du har hjälpt mig en bra bit på vägen. Men det är den där friheten av att kunna vara mig själv. Vi kan skratta åt alla "felhörningar" vi gör, det är inget man blir utskrattad för, utan vi skrattar tillsammans eftersom här kan det hända alla, då alla har samma handikapp. Att äntligen få vara med på lektioner, utan att behöva sitta tyst. Höra vad alla klasskompisar har sagt och kunna kommentera deras svar. Allt det där var stört omöjligt förut, då satt jag tyst. Rädd för att bli utskrattad, rädd för att svara på fel sak, rädd för att säga samma sak som någon annan sagt förut, rädd för att helt enkelt öppna munnen. Nu går den kanske inte i ett, men den öppnas ett flertal gånger under lektionerna.
Örebro har gett mig massor, vilket jag aldrig kommer att glömma! Jag har fått mitt riktiga jag att komma fram, min själ har fått öppna upp sig, och jag är stolt över att vara den jag är. Jag har fått riktigt fina vänner för livet och jag har fått min drömprins, min älskling och vackraste människan på jorden, min Roger <3
Jag avslutar med ett "Tack", för jag vet inte vad annars jag kan säga. Det är egentligen inte tillräckligt. Tack Örebro för att jag äntligen är jag!
Denna bloggen skulle ju handla en del om min hörselskada och det är just det som det kommer att handla om nu. Förut i grundskolan gick jag i en vanlig skola, det var nästan bara jag som var hörselskadad, i alla fall var jag ensam på skolan med att ha hörapparater. I sjuan, åttan och nian, kände jag min annorlunda, jag var inte som alla andra. Jag kände mig ensam och nästan övergiven, fast jag hade vänner. Men de förstod inte hur jag hade det. Det var ingen som förstod det då. Jo, bara de jag träffade en gång i månaden på hörselträffarna. Men det gav mig inte så mycket under de vanliga skoldagarna. När jag gick på stan kunde jag aldrig gå med uppsatt hår, aldrig. Alla kollade snett på mig, nästan alla i alla fall. Jag kände mig som en tönt, någon som alla såg ner på eller nått. Det var "tjejen med de där konstiga sakerna i öronen" man blev kallad när de inte visste att jag hette Louise. Jag var inte hon med blont hår och gröna ögon, det var hon med saker i öronen. Det kanske inte låter som värsta stora saken för vissa, men för mig förstörde det mycket.
När jag nu har bott i Örebro i snart tre år och fått uppleva allt som tillhör Örebro, måste jag säga att jag är evigt tacksam för att jag har fått vara med om detta. Att jag valde att flytta hemifrån vid 16 års ålder, att jag har varit här i tre hela år och för en gångs skull känt mig levande, på riktigt. Jag kan gå med uppsatt hår på stan, ingen tittar konstigt på mig alla är så vana vid att se det. Jag kan tecka till mina kompisar på bussen utan att någon reagerar med att kolla snett på en. Jag kan fråga om nästan hur många gånger som helst utan att någon blir irriterad på mig. Jag har en pojkvän som också är hörselskadad och kan förstå mig som ingen annan kan. Du älskling, du har hjälpt mig en bra bit på vägen. Men det är den där friheten av att kunna vara mig själv. Vi kan skratta åt alla "felhörningar" vi gör, det är inget man blir utskrattad för, utan vi skrattar tillsammans eftersom här kan det hända alla, då alla har samma handikapp. Att äntligen få vara med på lektioner, utan att behöva sitta tyst. Höra vad alla klasskompisar har sagt och kunna kommentera deras svar. Allt det där var stört omöjligt förut, då satt jag tyst. Rädd för att bli utskrattad, rädd för att svara på fel sak, rädd för att säga samma sak som någon annan sagt förut, rädd för att helt enkelt öppna munnen. Nu går den kanske inte i ett, men den öppnas ett flertal gånger under lektionerna.
Örebro har gett mig massor, vilket jag aldrig kommer att glömma! Jag har fått mitt riktiga jag att komma fram, min själ har fått öppna upp sig, och jag är stolt över att vara den jag är. Jag har fått riktigt fina vänner för livet och jag har fått min drömprins, min älskling och vackraste människan på jorden, min Roger <3
Jag avslutar med ett "Tack", för jag vet inte vad annars jag kan säga. Det är egentligen inte tillräckligt. Tack Örebro för att jag äntligen är jag!
Tinnitus
Ungefär 15 procent av svenska folket har besvärande tinnitus i olika grad och mer än 100 000 har så svår tinnitus att hela livssituationen påverkas. Tinnitus är inre oljud som vi själva hör, men inte omgivningen. Ofta låter det som pip, tjut, sus, brummande, fräsande. - Jag är en av de drabbade när det gäller besvärande tinnitus.
Det är svårt att förklara vad tinnitus är för dem som är oventande. Men det jag skrev som inleddning kommer från HRF (Hörselskadades riksförbund), och jag tyckte det var en väldigt bra förklaring.
Så inte nog med att jag har en hörselskada, så har jag även tinnitus. Det piper och tjuter i öronen emellanåt, det kan komma när som helst, men mest när det blir helt tyst eller när ett högt ljud kommer. Mest besvär har jag när det är helt knäpptyst, då kan jag inte koncentrera mig på något annat, det är som om pipen och tjuten tar överhand. Det tar lång tid för mig att sova om kvällarna, för även då har jag ljud i öronen, ljud som bara jag själv hör. Alla ljud är olika, ibland pier det, ibland tjuter det, ibland brummar det och ja, alltid olika ljud. Ibland högre ibland lägre. Som sagt, det är svårt för någon som aldrig haft det att veta hur det verkligen är.
Jag har funderat på att se om det kan finnas något som kan lindra det lite. Eftersom jag har svårt för att somna. Ibland ligger jag och vrider och vänder på mig och vill att allt oljud ska försvinna, men nej.. Det sitter där det sitter.
Någon mer som vet hur det känns?
Det är svårt att förklara vad tinnitus är för dem som är oventande. Men det jag skrev som inleddning kommer från HRF (Hörselskadades riksförbund), och jag tyckte det var en väldigt bra förklaring.
Så inte nog med att jag har en hörselskada, så har jag även tinnitus. Det piper och tjuter i öronen emellanåt, det kan komma när som helst, men mest när det blir helt tyst eller när ett högt ljud kommer. Mest besvär har jag när det är helt knäpptyst, då kan jag inte koncentrera mig på något annat, det är som om pipen och tjuten tar överhand. Det tar lång tid för mig att sova om kvällarna, för även då har jag ljud i öronen, ljud som bara jag själv hör. Alla ljud är olika, ibland pier det, ibland tjuter det, ibland brummar det och ja, alltid olika ljud. Ibland högre ibland lägre. Som sagt, det är svårt för någon som aldrig haft det att veta hur det verkligen är.
Jag har funderat på att se om det kan finnas något som kan lindra det lite. Eftersom jag har svårt för att somna. Ibland ligger jag och vrider och vänder på mig och vill att allt oljud ska försvinna, men nej.. Det sitter där det sitter.
Någon mer som vet hur det känns?
Början
Det var visst några som tyckte om ideén att jag skulle skriva mer och hörselskadan, så jag kör nog på det :) TinA, kom med ett bra förslag också, att jag ska ställa frågor till er andra som också är hörselskadade. Vilket jag också ska göra :)
Men jag tror jag börjar från början.
Mina föräldrar märkte inte att jag var hörselskadad, utan det upptäktes på fyraårs kontrollen, altså när lilla jag bara var fyra år gammal. Mamma och pappa fick en massa information om hur det var att ha en hörselskada och sånna saker, men det tog ett tag innan de förstod att jag verkligen behövde en hörapparat. De fick sitta och prata med andra vuxna som var specialiserade på just hörselskador, och då förstod dem att jag nog ska ha en hörapparat för att klara mig. Så är jag var fem år fick jag min första hörapparat. Jag minns ingenting från den tiden, inget alls, det är mest mamma och pappa som har berättat för mig. Som tillexempel att när de fick reda på att jag var hörselskadad och läste på läppar för att "höra" vad personer sa när jag inte hörde med öronen, då förstod de direkt varför jag hade blivit rädd för gubbar med stort skägg, eftersom jag inte kunde läsa på deras läppar, kunde jag inte alltid förstå vad de sa. Även min mormor fick reda på sin egen hörselskada när mamma och pappa berättade om mig. De sa allt som doktorerna hade sagt, att man blir lätt trött om man anstränger sig förmycket för att höra, att man lätt kan få huvuverk och sånna saker. Det var precis det som mormor led av. Så hon kollade upp sin hörsel och även hon behövde hörapparater.
Visst mormor fick sina hörapparater på gamla dar, men de tror ändå att det kan ligga i släkten där, eftersom jag antagligen hade min hörselskada vid födseln.
För er som också är hörselskadade: När fick ni er hörselskada? Eller när upptäcktes den? Och hur? :)
För er andra "normalhörande", det är bara att fråga om det när något ni undrar över. Inga frågor är dumma!
Men jag tror jag börjar från början.
Mina föräldrar märkte inte att jag var hörselskadad, utan det upptäktes på fyraårs kontrollen, altså när lilla jag bara var fyra år gammal. Mamma och pappa fick en massa information om hur det var att ha en hörselskada och sånna saker, men det tog ett tag innan de förstod att jag verkligen behövde en hörapparat. De fick sitta och prata med andra vuxna som var specialiserade på just hörselskador, och då förstod dem att jag nog ska ha en hörapparat för att klara mig. Så är jag var fem år fick jag min första hörapparat. Jag minns ingenting från den tiden, inget alls, det är mest mamma och pappa som har berättat för mig. Som tillexempel att när de fick reda på att jag var hörselskadad och läste på läppar för att "höra" vad personer sa när jag inte hörde med öronen, då förstod de direkt varför jag hade blivit rädd för gubbar med stort skägg, eftersom jag inte kunde läsa på deras läppar, kunde jag inte alltid förstå vad de sa. Även min mormor fick reda på sin egen hörselskada när mamma och pappa berättade om mig. De sa allt som doktorerna hade sagt, att man blir lätt trött om man anstränger sig förmycket för att höra, att man lätt kan få huvuverk och sånna saker. Det var precis det som mormor led av. Så hon kollade upp sin hörsel och även hon behövde hörapparater.
Visst mormor fick sina hörapparater på gamla dar, men de tror ändå att det kan ligga i släkten där, eftersom jag antagligen hade min hörselskada vid födseln.
För er som också är hörselskadade: När fick ni er hörselskada? Eller när upptäcktes den? Och hur? :)
För er andra "normalhörande", det är bara att fråga om det när något ni undrar över. Inga frågor är dumma!
