Örebro <3
Denna bloggen skulle ju handla en del om min hörselskada och det är just det som det kommer att handla om nu. Förut i grundskolan gick jag i en vanlig skola, det var nästan bara jag som var hörselskadad, i alla fall var jag ensam på skolan med att ha hörapparater. I sjuan, åttan och nian, kände jag min annorlunda, jag var inte som alla andra. Jag kände mig ensam och nästan övergiven, fast jag hade vänner. Men de förstod inte hur jag hade det. Det var ingen som förstod det då. Jo, bara de jag träffade en gång i månaden på hörselträffarna. Men det gav mig inte så mycket under de vanliga skoldagarna. När jag gick på stan kunde jag aldrig gå med uppsatt hår, aldrig. Alla kollade snett på mig, nästan alla i alla fall. Jag kände mig som en tönt, någon som alla såg ner på eller nått. Det var "tjejen med de där konstiga sakerna i öronen" man blev kallad när de inte visste att jag hette Louise. Jag var inte hon med blont hår och gröna ögon, det var hon med saker i öronen. Det kanske inte låter som värsta stora saken för vissa, men för mig förstörde det mycket.
När jag nu har bott i Örebro i snart tre år och fått uppleva allt som tillhör Örebro, måste jag säga att jag är evigt tacksam för att jag har fått vara med om detta. Att jag valde att flytta hemifrån vid 16 års ålder, att jag har varit här i tre hela år och för en gångs skull känt mig levande, på riktigt. Jag kan gå med uppsatt hår på stan, ingen tittar konstigt på mig alla är så vana vid att se det. Jag kan tecka till mina kompisar på bussen utan att någon reagerar med att kolla snett på en. Jag kan fråga om nästan hur många gånger som helst utan att någon blir irriterad på mig. Jag har en pojkvän som också är hörselskadad och kan förstå mig som ingen annan kan. Du älskling, du har hjälpt mig en bra bit på vägen. Men det är den där friheten av att kunna vara mig själv. Vi kan skratta åt alla "felhörningar" vi gör, det är inget man blir utskrattad för, utan vi skrattar tillsammans eftersom här kan det hända alla, då alla har samma handikapp. Att äntligen få vara med på lektioner, utan att behöva sitta tyst. Höra vad alla klasskompisar har sagt och kunna kommentera deras svar. Allt det där var stört omöjligt förut, då satt jag tyst. Rädd för att bli utskrattad, rädd för att svara på fel sak, rädd för att säga samma sak som någon annan sagt förut, rädd för att helt enkelt öppna munnen. Nu går den kanske inte i ett, men den öppnas ett flertal gånger under lektionerna.
Örebro har gett mig massor, vilket jag aldrig kommer att glömma! Jag har fått mitt riktiga jag att komma fram, min själ har fått öppna upp sig, och jag är stolt över att vara den jag är. Jag har fått riktigt fina vänner för livet och jag har fått min drömprins, min älskling och vackraste människan på jorden, min Roger <3
Jag avslutar med ett "Tack", för jag vet inte vad annars jag kan säga. Det är egentligen inte tillräckligt. Tack Örebro för att jag äntligen är jag!
Du tog precis mina känslor ifrån mig o satte ord på dom :) Härligt att du känner det lättare nu och allting. Förhoppningsvis får detta dig att ha uppsatt hår även hemma,. Visst folk kommer säkerligen glo ifall du börja teckna till någon i videosamtal säger vi, men du har ju läst det jag skrev från tjuvlyssnat i min blogg; de tyckte hon var cool som kunde det. :) hon hade "manicker" i öronen, men inte döv som de trodde o de beundrade ju att hon kunde detta o hade en viss klädstil samtidigt. Bara visa att du äger folk.
Hörselskadade personer har alltid stått i gråskalan. Vi om några, vet att det inte bara finns svart och vitt här i världen, eftersom du och jag står imellan de färgerna; ena foten hos hörande och den andra hos döva.
Gör inte det oss rätt så grymma? ;)
Jag gillar dig tjejen, det gör jag. :) Lycka till när du tar klivet ut i vuxenvärlden. (F)
Fint skrivet, gumman! <3
När jag läste detta, så tänkte jag "då har du kommit till ett rätt ställe, där alla har samma handikapp. :)
Härligt, jag håller med. :) När jag nu läst detta inser jag också att Örebro alltid kommer finnas i mitt hjärta.
Jättefint skrivet! :D
