...
Alla kan göra misstag,
men det finns ett litet ord som heter förlåta..
Känns så omoget att bryta kontakten helt med en person,
när personen har sagt förlåt och är ledsen för det som hände..
Visst har man rätt att blir besviken och arg,
men lyssna på vad personen som gjorde misstaget har att säga först..
Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta..
men det finns ett litet ord som heter förlåta..
Känns så omoget att bryta kontakten helt med en person,
när personen har sagt förlåt och är ledsen för det som hände..
Visst har man rätt att blir besviken och arg,
men lyssna på vad personen som gjorde misstaget har att säga först..
Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta..
Kärlek
Jag älskar att vakna upp bredvid dig
känna hur du vänder dig mot mig
och vi kryper tätt intill varandra.
Du var så söt imorse
när du frågade om jag sovit gott
för du hade tagit mitt täcke under natten.
Du kallade dig själv för täck-tjuv
men för mig spelade det ingen roll
jag tycker inte mindre om dig för det.
Det känns så tomt
när du kysser mig hejdå
och sen får jag ligga kvar i den kalla sängen.
Därför är helgerna bäst
när vi kan ligga kvar tillsammas
bara du och jag.
Du är så underbar
ibland så känns allt som en dröm
men du är otroligtnog min.
känna hur du vänder dig mot mig
och vi kryper tätt intill varandra.
Du var så söt imorse
när du frågade om jag sovit gott
för du hade tagit mitt täcke under natten.
Du kallade dig själv för täck-tjuv
men för mig spelade det ingen roll
jag tycker inte mindre om dig för det.
Det känns så tomt
när du kysser mig hejdå
och sen får jag ligga kvar i den kalla sängen.
Därför är helgerna bäst
när vi kan ligga kvar tillsammas
bara du och jag.
Du är så underbar
ibland så känns allt som en dröm
men du är otroligtnog min.
Jobbigt läge..
Fick nyss ett mail om att jag kommit in på sociologi med psykologisk inriktning i Västerås..
JAG HAR BESLUTS ÅNGEST!!
Sitter här och försöker komma på fördelar och nackdelar med Örebro och Västerås..
Örebro:
+ Har lärt känna gruppen
+ Känner till staden
+ Har köpt böcker
+ Har fixat inloggning och student kort där
+ Fixat slinga
- Det är längre väg att åka
Västerås:
+ Kortare väg att åka
+ Har mer med psykologi att göra
- Blir helt ny i gruppen
- Måste börja om på nytt med böcker
- Måste fixa slinga
- Känner inte till staden
Okej, nu har jag kommit fram till att det finns mer positiva saker med Örebro. Men! Västerås är närmare..
Jag funderar och funderar och åter funderar..
På ett sätt så känns det som om jag ska stanna kvar i Örebro, då jag inte orkar börja om från början igen.. Kommer att hamna på nivå ett igen, nu när jag tagit mig till nivå tre..
ÅHH, JAG BLIR TOKIG!!
JAG HAR BESLUTS ÅNGEST!!
Sitter här och försöker komma på fördelar och nackdelar med Örebro och Västerås..
Örebro:
+ Har lärt känna gruppen
+ Känner till staden
+ Har köpt böcker
+ Har fixat inloggning och student kort där
+ Fixat slinga
- Det är längre väg att åka
Västerås:
+ Kortare väg att åka
+ Har mer med psykologi att göra
- Blir helt ny i gruppen
- Måste börja om på nytt med böcker
- Måste fixa slinga
- Känner inte till staden
Okej, nu har jag kommit fram till att det finns mer positiva saker med Örebro. Men! Västerås är närmare..
Jag funderar och funderar och åter funderar..
På ett sätt så känns det som om jag ska stanna kvar i Örebro, då jag inte orkar börja om från början igen.. Kommer att hamna på nivå ett igen, nu när jag tagit mig till nivå tre..
ÅHH, JAG BLIR TOKIG!!
I'm gonna make it!
Jag har bestämt mig nu.. Efter mitt och Rogers samtal igår kväll, så ska jag göra detta. Jag vill göra det, och jag vill klara det. Det enda som behövs är en push på vägen. Jag kommer inte att klara det ensam, det vet jag. Därför behöver jag all hjälp jag kan få. Och eftersom min pojkvän är den bästa, så har han lovat att ställa upp! Tack älskling!<3
Jag vet att jag sa förut att jag skulle börja med att bara äta godis en gång i veckan. Jag gjorde det till en början och var duktig, men sen sket allting sig. Nu har jag sett hur illa detta börjar bli, och det är dags igen. Nu ska jag försöka ta bort ALLT godis. Det kommer bli tufft, det vet jag. Men jag ska klara det.
Jag storgrät igår. Jag insåg en massa saker som jag borde gjort för länge sedan. Jag insåg att jag inte längre har en fin kropp. Jag har inte den kroppen jag vill ha. Fick även höra att jag var snyggare förut när jag var smalare, vilket gjorde att jag förstod hur dum jag varit mot mig själv.
Mina kläder passar inte riktigt längre, byxorna får man ligga ner för att få på sig. Tröjorna sitter tajt så man visar fettet som hänger ut på sidorna. Jag har inte märkt det tidigare, jag har blundat för det. Även om andra har sagt till mig, så har jag inte insett att det var så "allvarligt".
Tro nu inte att jag bara ska ta bort godiset och tro att allt kommer att bli bra igen. Åhnej, så lätt är det inte. Jag ska börja med att ut och gå tillsammans med Roger en gång om dagen. Även om det inte blir jättelånga runder varje dag, så ska vi ut och gå. En dag kanske det blir 30 minuter, en annan dag 60 minuter, det spelar ingen roll, bara jag kommer ut och rör på mig.
Jag är inte en ensamvarg när det kommer till att motionera. Jag kan bara inte göra det ensam. Det finns ingen ork då. Det är lätt att säga: Men ge dig bara ut, du kommer att kunna gå en runda själv. Tror ni inte att jag har försökt det? Det lyckas inte. Jag behöver någon att prata med under tiden, någon som finns där och pushar på mig.
Jag har ett mål nu, ett mål som jag vill nå. Även om det kommer ta lång tid, så hoppas jag att en skillnad kommer att märkas. Jag vill komma i mina kläder igen! Jag vill se ut som förut!
Jag vet att jag sa förut att jag skulle börja med att bara äta godis en gång i veckan. Jag gjorde det till en början och var duktig, men sen sket allting sig. Nu har jag sett hur illa detta börjar bli, och det är dags igen. Nu ska jag försöka ta bort ALLT godis. Det kommer bli tufft, det vet jag. Men jag ska klara det.
Jag storgrät igår. Jag insåg en massa saker som jag borde gjort för länge sedan. Jag insåg att jag inte längre har en fin kropp. Jag har inte den kroppen jag vill ha. Fick även höra att jag var snyggare förut när jag var smalare, vilket gjorde att jag förstod hur dum jag varit mot mig själv.
Mina kläder passar inte riktigt längre, byxorna får man ligga ner för att få på sig. Tröjorna sitter tajt så man visar fettet som hänger ut på sidorna. Jag har inte märkt det tidigare, jag har blundat för det. Även om andra har sagt till mig, så har jag inte insett att det var så "allvarligt".
Tro nu inte att jag bara ska ta bort godiset och tro att allt kommer att bli bra igen. Åhnej, så lätt är det inte. Jag ska börja med att ut och gå tillsammans med Roger en gång om dagen. Även om det inte blir jättelånga runder varje dag, så ska vi ut och gå. En dag kanske det blir 30 minuter, en annan dag 60 minuter, det spelar ingen roll, bara jag kommer ut och rör på mig.
Jag är inte en ensamvarg när det kommer till att motionera. Jag kan bara inte göra det ensam. Det finns ingen ork då. Det är lätt att säga: Men ge dig bara ut, du kommer att kunna gå en runda själv. Tror ni inte att jag har försökt det? Det lyckas inte. Jag behöver någon att prata med under tiden, någon som finns där och pushar på mig.
Jag har ett mål nu, ett mål som jag vill nå. Även om det kommer ta lång tid, så hoppas jag att en skillnad kommer att märkas. Jag vill komma i mina kläder igen! Jag vill se ut som förut!
Funderingar..
Det har snart gått en vecka sedan jag slutade i Örebro. Ni är många som kommer att ses igen, men vi är även några som försvinner. Jag förstår om många kanske har fullt upp nu efter vi flyttat hem igen, men det är endas några få som jag har pratat med. Några få som skrivit till mig. Visst kan även jag skriva, men känns som om det alltid ska vara jag som ska ta första steget, förstår inte det riktigt.
Vi sa att vi ska hålla kontakten även nu efteråt, och jag hoppas att det kommer att förbli så. Men jag måste fakiskt erkänna en sak, på senaste tiden har vi kommit ifrån varandra och varit ganska emot varandra. Jag har inte kännt någon riktig samvaro bland alla. Så visst kommer jag att sakna allt och alla, men samtidigt är det så otroligt skönt att det är över, och jag ska starta ett nytt kapitel i mitt liv.
Det bara är så, jag är glad att gymnasietiden är över. Tar någon illa upp så förlåt, men detta är mina åsikter i min blogg. Och det hoppas jag att ni har överseende med.
Vi sa att vi ska hålla kontakten även nu efteråt, och jag hoppas att det kommer att förbli så. Men jag måste fakiskt erkänna en sak, på senaste tiden har vi kommit ifrån varandra och varit ganska emot varandra. Jag har inte kännt någon riktig samvaro bland alla. Så visst kommer jag att sakna allt och alla, men samtidigt är det så otroligt skönt att det är över, och jag ska starta ett nytt kapitel i mitt liv.
Det bara är så, jag är glad att gymnasietiden är över. Tar någon illa upp så förlåt, men detta är mina åsikter i min blogg. Och det hoppas jag att ni har överseende med.
Liten vs. Stor
Många säger att de önskar att de var små igen. Då de inte fanns några bekymmer och pappa var ens största kärlek. När den värsta rädslan var att inte veta var mamma fanns och hela världen gick under när en leksak gick sönder. Visst var det lätt, man hade inget att oroa sig för riktigt. Men ändå, jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om att det var bättre när man var liten. Tänk hur mycket du var tvungen att lära dig och hur mycket alla var på dig. Hur ofta får man en lugn stund för sig själv när man är liten? Nästan aldrig. Det var alltid någon som höll ett öga på dig. Även om du trodde att du var ensam, så var du egentligen inte det. Det var nästan alltid någon som såg dig. Nu har jag, som snart är nitton år gammal, ett eget ansvar. Det är ingen som tittar till mig varje minut. Jag kan göra saker som ingen annan ser och jag behöver inte lära mig en massa saker längre. Jag kan det jag behöver kunna för att "passa" in bland andra människor.
Om man nu återgår till det jag skrev i början, om att det inte fanns några bekymmer när man var liten, det stämmer, det var verkligen så. Du hade inget inom dig som funderade ut vilken väg som var rätt att gå, vem du skulle välja att vara med. Inget sådant fanns. Men! Det behövs egentligen inte nu heller, det är du själv som skapar bekymmerna nu. Det är ditt eget "fel" om ditt huvud kryllar av funderingar och bekymmer, det är du som har satt dem där. På det sättet är vi egentligen fortfarande små, det finns inga bekymmer så länge du inte själv skapar dem. Okej, pappa är inte längre din stora kärlek, men han kommer ändå alltid att vara den första. Då älskade man pappa och han var den enda man skulle tycka om. Men saker och ting ändras. Visst var det lättare att älska sin pappa än att älska en annan kille. Så är det nu också. Men samtidigt så måste man utforska lite. Det ska inte vara så lätt alltid. Även om man inte hittar sin största kärlek direkt, så kommer den att hittas så småningom. Du kan vara 15 år, 20 år, 35 år eller till och med 48 år innan du hittar den. Du behöver inte ha din stora kärlek för att klara av att leva livet.
Jag är bara 19 år gammal, jag ska förhoppningsvis leva i 70 år till, eller mer. Det är ingen idé att ha en massa beskymmer. Jag har hittat min stora kärlek och visst är det fullkommligt underbart. Det känns som om jag lever i en dröm imellanåt, så är det verkligen. Men sedan kan minsta lilla sak få mig att gå under, varför? Det är jag själv som skapar det, så är det alltid. Om alla bara kunde slutat med att skapa en massa bekymmer, skulle världen vara mycket gladare. Jag menar inte att jag själv tänker bort alla möjliga bekymmer. Jag faller också ner där då och då. Men jag har lovat mig själv att försöka att minska ner på skapandet av dem. Jag kommer att må så mycket bättre.
Älskling, när du läser detta vill jag att du ska tänka på vem som kan ha fått mig att förstå detta? Jag tror du kommer att förstå, och nu kanske även alla andra. Jag älskar dig över allt annat, Roger. Jag har blivit en helt ny person sedan jag träffade dig. En person som mer och mer blir sig själv med alla. Jag vågar mer nu, och det är tack vare dig. Du har fått mig att förstå en hel del saker med livet. Jag älskar dig för den du är, och för den du gör mig till! <3
Om man nu återgår till det jag skrev i början, om att det inte fanns några bekymmer när man var liten, det stämmer, det var verkligen så. Du hade inget inom dig som funderade ut vilken väg som var rätt att gå, vem du skulle välja att vara med. Inget sådant fanns. Men! Det behövs egentligen inte nu heller, det är du själv som skapar bekymmerna nu. Det är ditt eget "fel" om ditt huvud kryllar av funderingar och bekymmer, det är du som har satt dem där. På det sättet är vi egentligen fortfarande små, det finns inga bekymmer så länge du inte själv skapar dem. Okej, pappa är inte längre din stora kärlek, men han kommer ändå alltid att vara den första. Då älskade man pappa och han var den enda man skulle tycka om. Men saker och ting ändras. Visst var det lättare att älska sin pappa än att älska en annan kille. Så är det nu också. Men samtidigt så måste man utforska lite. Det ska inte vara så lätt alltid. Även om man inte hittar sin största kärlek direkt, så kommer den att hittas så småningom. Du kan vara 15 år, 20 år, 35 år eller till och med 48 år innan du hittar den. Du behöver inte ha din stora kärlek för att klara av att leva livet.
Jag är bara 19 år gammal, jag ska förhoppningsvis leva i 70 år till, eller mer. Det är ingen idé att ha en massa beskymmer. Jag har hittat min stora kärlek och visst är det fullkommligt underbart. Det känns som om jag lever i en dröm imellanåt, så är det verkligen. Men sedan kan minsta lilla sak få mig att gå under, varför? Det är jag själv som skapar det, så är det alltid. Om alla bara kunde slutat med att skapa en massa bekymmer, skulle världen vara mycket gladare. Jag menar inte att jag själv tänker bort alla möjliga bekymmer. Jag faller också ner där då och då. Men jag har lovat mig själv att försöka att minska ner på skapandet av dem. Jag kommer att må så mycket bättre.
Älskling, när du läser detta vill jag att du ska tänka på vem som kan ha fått mig att förstå detta? Jag tror du kommer att förstå, och nu kanske även alla andra. Jag älskar dig över allt annat, Roger. Jag har blivit en helt ny person sedan jag träffade dig. En person som mer och mer blir sig själv med alla. Jag vågar mer nu, och det är tack vare dig. Du har fått mig att förstå en hel del saker med livet. Jag älskar dig för den du är, och för den du gör mig till! <3
It's a love story and a friendship story..
Jag tror jag har kommit på hur jag kan beskriva mitt liv just nu. Som en Twilight historia. Jag är Bella, Roger är Edward och Marcus är Jacob. Jag älskar båda två, men på olika sätt. Jag behöver båda två i mitt liv, för att klara av det. Ingen av dem får försvinna. De ger mig så mycket, var och en på sitt vis. Det är Roger jag älskar och vill leva mitt liv tillsammans med när det gäller kärlek och förälskelse. Han ger mig allt, bara genom att andas. Marcus, det är honom jag älskar som världens bästa vän. Honom vill ja ha där vid min sida som stöttar mig vad som än händer, en äkta vän och själsfrände helt enkelt. Ja, jag lever i en saga. Det trodde jag aldrig, men jag trivs utomordentligt bra! <3
Självmord..
Nej, nu är det verkligen inte så att jag själv tänker på självmord, utan jag tycker det är ett väldigt intressant ämne att prata om. Även om det är hemskt och många helst av allt vill hålla tyst om det, så är det ett viktigt ämne.
Jag känner ett antal som någon gång i sitt liv haft tankar som "vad är meningen med livet?" och "varför ska jag leva ett sånt här liv?".. Även jag själv har tänkt så i mitt tidigare liv, så jag vet själv hur det är. För mig gick det inte så långt att jag hade självmordstankar, de enda tankarna jag hade var att skada mig själv. Men jag gjorde det aldrig, vilket jag är extremt glad över idag. Men jag känner en hel del som har skadat sig själv på ett eller annat sätt, vilket är hemskt. Att jag även känner en som har stått på ett hustak och tänkt hoppa, är hemskare! Jag vet hur jobbigt det kan vara att känna sig annorlunda, mobbad, utanför och sådana saker. Jag själv har varit där. Jag var stark nog att ta mig ut ur det själv. Men det finns många som inte gör det, de som behöver vård, men kanske aldrig får för sig att söka.
De vanligaste orsakerna till självmord är just depression. Men andra orsaker kan vara familjeproblem, kriser, ångest, oro, relationsproblem, osäker på sig egen identitet m.m. Jag tror inte att det bara är en enda sak som kan sätta igång själmordstankar som sedan leder till ett själmord, utan jag tror att det är flera saker på en gång som får allt att braka ihop. Det är mycket vanligare än man kan tro.. Det är tre gånger så många som tar sitt liv, som det dör i trafiken. Och jag har nyss lärt mig att det dör ungefär 450 personer i trafiken varje år, vilket då måste motsvara att 1 350 personer tar sitt liv varje år. Vi försöker fixa bilarna så de blir säkrare, vi tar ner hastigheterna på vägarna, fixar bevakade övergångställen och en massa såndana saker för att just minska dödligheten i trafiken. Men vad gör vi för att få ner själmords statistiken? Inte ett dugg!
De som väl begår självmord, ångrar sig ofta i sista minutrarna, och då är det redan försent. Som t.ex. det var en kille som var 14 år, han begick självmord för att hans flickvän ville ta en paus. Men ovanpå det, så hade hans mamma en ny man, som han inte tyckte om, och därför inte trivdes hemma. Så när flickvännen sa att hon ville ta en paus bröt allt. Han hängde sig själv. Men enligt dem som kollar liken efteråt, hade han de sista 10 minuterna försökt ta sig loss, eftersom han ångrade sig.
Om man har en vän som pratar om självmord, då ska man verkligen ta det på allvar. Det är inget du ska skämta bort. Utan du ska finnas där och lyssna. Stötta personen och trösta om de gråter. Men du ska aldrig spela hjälte, det är inte din uppgift att lösa problemet. Även om vännen säger att du inte får säga något till någon annan, så måste du göra det. Visst du bryter ett löfte, men du vill väl ha din vän kvar i livet? Du ska direkt gå till någon som kan hjälpa. Du kan erbjuda dig att följa med din vän. Du ska finnas där och stötta, men du kan ALDRIG lösa problemet. Och det viktigaste av allt, det är inte ditt fel. Det är det viktigaste att komma ihåg, att aldrig lägga någon skuld på sig själv, för det är INTE ditt fel.
Jag känner ett antal som någon gång i sitt liv haft tankar som "vad är meningen med livet?" och "varför ska jag leva ett sånt här liv?".. Även jag själv har tänkt så i mitt tidigare liv, så jag vet själv hur det är. För mig gick det inte så långt att jag hade självmordstankar, de enda tankarna jag hade var att skada mig själv. Men jag gjorde det aldrig, vilket jag är extremt glad över idag. Men jag känner en hel del som har skadat sig själv på ett eller annat sätt, vilket är hemskt. Att jag även känner en som har stått på ett hustak och tänkt hoppa, är hemskare! Jag vet hur jobbigt det kan vara att känna sig annorlunda, mobbad, utanför och sådana saker. Jag själv har varit där. Jag var stark nog att ta mig ut ur det själv. Men det finns många som inte gör det, de som behöver vård, men kanske aldrig får för sig att söka.
De vanligaste orsakerna till självmord är just depression. Men andra orsaker kan vara familjeproblem, kriser, ångest, oro, relationsproblem, osäker på sig egen identitet m.m. Jag tror inte att det bara är en enda sak som kan sätta igång själmordstankar som sedan leder till ett själmord, utan jag tror att det är flera saker på en gång som får allt att braka ihop. Det är mycket vanligare än man kan tro.. Det är tre gånger så många som tar sitt liv, som det dör i trafiken. Och jag har nyss lärt mig att det dör ungefär 450 personer i trafiken varje år, vilket då måste motsvara att 1 350 personer tar sitt liv varje år. Vi försöker fixa bilarna så de blir säkrare, vi tar ner hastigheterna på vägarna, fixar bevakade övergångställen och en massa såndana saker för att just minska dödligheten i trafiken. Men vad gör vi för att få ner själmords statistiken? Inte ett dugg!
De som väl begår självmord, ångrar sig ofta i sista minutrarna, och då är det redan försent. Som t.ex. det var en kille som var 14 år, han begick självmord för att hans flickvän ville ta en paus. Men ovanpå det, så hade hans mamma en ny man, som han inte tyckte om, och därför inte trivdes hemma. Så när flickvännen sa att hon ville ta en paus bröt allt. Han hängde sig själv. Men enligt dem som kollar liken efteråt, hade han de sista 10 minuterna försökt ta sig loss, eftersom han ångrade sig.
Om man har en vän som pratar om självmord, då ska man verkligen ta det på allvar. Det är inget du ska skämta bort. Utan du ska finnas där och lyssna. Stötta personen och trösta om de gråter. Men du ska aldrig spela hjälte, det är inte din uppgift att lösa problemet. Även om vännen säger att du inte får säga något till någon annan, så måste du göra det. Visst du bryter ett löfte, men du vill väl ha din vän kvar i livet? Du ska direkt gå till någon som kan hjälpa. Du kan erbjuda dig att följa med din vän. Du ska finnas där och stötta, men du kan ALDRIG lösa problemet. Och det viktigaste av allt, det är inte ditt fel. Det är det viktigaste att komma ihåg, att aldrig lägga någon skuld på sig själv, för det är INTE ditt fel.
Feels like nobody ever know me..
untill you know me <3
Louise, vem är hon? Jo, visst det är jag.. Men vem är jag? Ibland frågar jag mig själv den frågan om och om igen.. Tror det finns en enda person här i världen som nästan kan mig bättre än jag själv, ja, det är Roger <3
Jag menar, han kan läsa mig som en öppen bok, alltid! Medan jag själv kan sitta där och klura för mig själv, så kommer han och förstår direkt vad som är fel eller liknande.. Ganska skrämmande på ett sätt, men samtidigt väldigt underbart. Man behöver inte säga något, han vet ändå. Man tror att man är sluten som en mussla, men så är det inte med honom, tvärt om.. Sen öppnar jag mig väldigt mycket för honom med, det är klart, det är ju honom jag litar på till 100% i alla lägen. Visst finns det vänner som jag pratar med när något är fel, de hjälper en och stöttar en, men endå så är det något som fattas, de förstår inte mig fullt ut som Roger gör. Det räcker med att säga .....ja du förstår. Och han förstår direkt, även om jag förklarat på det mest vimmsigaste sättet :P
Jag älskar dig Roger, för den du är och för den du gör mig till <3
Louise, vem är hon? Jo, visst det är jag.. Men vem är jag? Ibland frågar jag mig själv den frågan om och om igen.. Tror det finns en enda person här i världen som nästan kan mig bättre än jag själv, ja, det är Roger <3
Jag menar, han kan läsa mig som en öppen bok, alltid! Medan jag själv kan sitta där och klura för mig själv, så kommer han och förstår direkt vad som är fel eller liknande.. Ganska skrämmande på ett sätt, men samtidigt väldigt underbart. Man behöver inte säga något, han vet ändå. Man tror att man är sluten som en mussla, men så är det inte med honom, tvärt om.. Sen öppnar jag mig väldigt mycket för honom med, det är klart, det är ju honom jag litar på till 100% i alla lägen. Visst finns det vänner som jag pratar med när något är fel, de hjälper en och stöttar en, men endå så är det något som fattas, de förstår inte mig fullt ut som Roger gör. Det räcker med att säga .....ja du förstår. Och han förstår direkt, även om jag förklarat på det mest vimmsigaste sättet :P
Jag älskar dig Roger, för den du är och för den du gör mig till <3
Onsdag 3/2
Wow, ett blogginlägg till! På samma dag, rekord Louise! :)
Jag vet, jag ska bara låta det vara..
Men jag kan inte..
Förstår inte att en människa kan trycka ner en så mycket, när personen själv varit med om samma sak förut.
Jag ser inte meningen med att kränka både mig, min pojkvän och mina vänner.
Jag sa bara mina åsikter, precis som du själv gjorde.
Men att du sa dina, det var helt rätt, men när jag sa mina, då blev det världens liv.
"Behandla andra, så som du själv vill bli behandlad"
Har du aldrig hört det eller?
Att du bara orkar?
På internet kan du skriva hur mycket som helst, men i verkligheten blir du tyst som en mus.
Det ser jag som om du inte vet vad du gör förän efteråt, och då vågar du inte ta tag i det.
Jag tror jag vet vad du är, du är feg!
Förlåt alla ni, som jag lovat att bara slänga det åt sidan, jag kan bara inte.
Det ligger där och pyser inom mig hela tiden, och snart kommer väl helvetet braka lös..
Jag vet, jag ska bara låta det vara..
Men jag kan inte..
Förstår inte att en människa kan trycka ner en så mycket, när personen själv varit med om samma sak förut.
Jag ser inte meningen med att kränka både mig, min pojkvän och mina vänner.
Jag sa bara mina åsikter, precis som du själv gjorde.
Men att du sa dina, det var helt rätt, men när jag sa mina, då blev det världens liv.
"Behandla andra, så som du själv vill bli behandlad"
Har du aldrig hört det eller?
Att du bara orkar?
På internet kan du skriva hur mycket som helst, men i verkligheten blir du tyst som en mus.
Det ser jag som om du inte vet vad du gör förän efteråt, och då vågar du inte ta tag i det.
Jag tror jag vet vad du är, du är feg!
Förlåt alla ni, som jag lovat att bara slänga det åt sidan, jag kan bara inte.
Det ligger där och pyser inom mig hela tiden, och snart kommer väl helvetet braka lös..
Tisdag 26/1
Har precis avslutat ett samtal med världen bästa. Alltid lika mysigt att avsluta ett samtal med de tre magiska orden, när de gör så att hjärtat lever sitt eget liv och man får sockerdricka i magen. Att jag kan vara så kär fortfarande, det är den största lyckan i världen. Att ha någon som älskar dig för den du är, och du älskar personen tillbaka minst lika mycket. Ännu mer underbart är det att känna att bandet mellan er är så starkt, att du inte kan hitta någonting som skulle kunna bryta det. Att man hör ihop, två pusselbitar som tillsammans bildar ett helt motiv och som skulle vara helt obrukbara om de gick isär. Det kallas äkta kärlek, och det kan jag lova att det finns mellan oss <3
Dagen idag har gått lite upp och ner. Kände att jag kom tillbaka till mitt tidigare liv innan ikväll, det där livet som var fullt av ångest för att man inte räckte till och var annorlunda. Så som det var när jag var ensam hörselskadad i skolan. Jag vet att nu är jag med underbara människor som har det precis som jag, men ibland kommer det tillbaka. Jag vet att jag har underbara vänner som är normalhörande också och det är jag väldigt tacksam över. Men det är inte där felet ligger. Felet la i att jag då aldrig riktigt kände att jag hörde hemma, som jag gjorde direkt när jag kom till Örebro. För där var alla som jag, alla förstod när jag berättade om saker som jag råkat ut för, alla låg på ungefär samma nivå. Örebro har gjort mig till en starkare individ, detta har fått mig att växa något enormt mycket. Men idag kom minnena tillbaka, de slogs emot mig med en enorm kraft. Jag kände mig i underläge helt enkelt. Bara för att jag insåg att jag skulle till en grupp full med hörande och jag hade mitt hår uppsatt i en toffs. Jag insåg att de antagligen skulle stirra ut mig, att de skulle tycka jag var annorlunda. Allt det där, som förut var min vardag. Jag vet, jag borde ha accepterat mitt handikapp nu, jag vet. Men det är inte så lätt som det låter. Jag har det där i ryggsäcken, jag bär alltid den där mörka tiden med mig. Jag är fortfarande rädd för att berätta för nya människor att jag är hörselskadad, jag är rädd för att visa det för omgivningen. Jag vet, jag borde inte vara rädd för det eftersom det är jag. Jag är jag, och jag har min hörselskada, det har jag accepterat till en ganska stor del. Men inte fullt ut. Jag går inte fram till en person jag nyss träffat och presenterar mig som hörselskadad. Jag gör inte det, det ingår inte i min värld. Jag har det som en liten hemlighet för mig själv när jag är med människor jag aldrig träffat förut som är normalhörande. Jag anser att de inte behöver veta. Jag tror jag skäms lite. Även fast det är mitt rätta jag. Jo, jag skäms nog inför normalhörande, vill vara som dem. Okej, jag måste erkänna det finns fördelar med att vara hörselskadad det finns det, men jag undrar hur många gånger jag sagt att jag skulle vilja bli normalhörande, säkert fler gånger än vad jag sagt att jag trivs med att ha min hörselskada. Nu vet jag att det inte går att ändra, och när det väl kommer till kritan så hade jag nog inte velat ändra på mig ändå. Det hade förstört mitt riktigt jag. Men ändå så skäms jag ibland.. Helt sjukt att man bara kan känna sådär. Men tyvärr, sanningen är den att jag inte alltid är trygg i mig själv.
Dagen idag har gått lite upp och ner. Kände att jag kom tillbaka till mitt tidigare liv innan ikväll, det där livet som var fullt av ångest för att man inte räckte till och var annorlunda. Så som det var när jag var ensam hörselskadad i skolan. Jag vet att nu är jag med underbara människor som har det precis som jag, men ibland kommer det tillbaka. Jag vet att jag har underbara vänner som är normalhörande också och det är jag väldigt tacksam över. Men det är inte där felet ligger. Felet la i att jag då aldrig riktigt kände att jag hörde hemma, som jag gjorde direkt när jag kom till Örebro. För där var alla som jag, alla förstod när jag berättade om saker som jag råkat ut för, alla låg på ungefär samma nivå. Örebro har gjort mig till en starkare individ, detta har fått mig att växa något enormt mycket. Men idag kom minnena tillbaka, de slogs emot mig med en enorm kraft. Jag kände mig i underläge helt enkelt. Bara för att jag insåg att jag skulle till en grupp full med hörande och jag hade mitt hår uppsatt i en toffs. Jag insåg att de antagligen skulle stirra ut mig, att de skulle tycka jag var annorlunda. Allt det där, som förut var min vardag. Jag vet, jag borde ha accepterat mitt handikapp nu, jag vet. Men det är inte så lätt som det låter. Jag har det där i ryggsäcken, jag bär alltid den där mörka tiden med mig. Jag är fortfarande rädd för att berätta för nya människor att jag är hörselskadad, jag är rädd för att visa det för omgivningen. Jag vet, jag borde inte vara rädd för det eftersom det är jag. Jag är jag, och jag har min hörselskada, det har jag accepterat till en ganska stor del. Men inte fullt ut. Jag går inte fram till en person jag nyss träffat och presenterar mig som hörselskadad. Jag gör inte det, det ingår inte i min värld. Jag har det som en liten hemlighet för mig själv när jag är med människor jag aldrig träffat förut som är normalhörande. Jag anser att de inte behöver veta. Jag tror jag skäms lite. Även fast det är mitt rätta jag. Jo, jag skäms nog inför normalhörande, vill vara som dem. Okej, jag måste erkänna det finns fördelar med att vara hörselskadad det finns det, men jag undrar hur många gånger jag sagt att jag skulle vilja bli normalhörande, säkert fler gånger än vad jag sagt att jag trivs med att ha min hörselskada. Nu vet jag att det inte går att ändra, och när det väl kommer till kritan så hade jag nog inte velat ändra på mig ändå. Det hade förstört mitt riktigt jag. Men ändå så skäms jag ibland.. Helt sjukt att man bara kan känna sådär. Men tyvärr, sanningen är den att jag inte alltid är trygg i mig själv.
Tänkvärt..
Ibland kommer Roger med sånna bra kommentarer, helt sjukt!
Förlåt att jag blev som jag blev, du vet hur jag är, jag tar åt mig. Du försöker hjälpa mig att bli bättre på det, och du lyckas verkligen. Det du sa idag fick mig att tänka ordentligt efter vi lagt på.
Det finns ingen mening med att ändra på sig själv, då är det inte "du" längre. Då är du fejkad, då är du så som andra VILL att du ska vara. Du mår inte bra av det, kroppen och själen vill vara sig själv, de vill inte låtsas, de vill visa sitt rätta jag. De får dem inte göra om du gör dig till, för du tror det blir bättre för andra. Det är väl ändå du själv som ska må bäst. Nu menar jag självklart inte att du ska stunta i vad andra säger och så, klart man kan ändra på småsaker. Men ändra dig inte så pass mycket, så du inte känner igen dig själv. Du är du, och så måste det förbli. Annars orkar du inte, man orkar inte med att låtsas hela dagarna i ända, det gör man bara inte. Jag säger det av egna erfarenheter, för jag har låtsats, jag har varit någon annan än jag egentligen är. Den enda jag kan vara mig själv med helt fullt ut, det är Roger. Han förstår mig, han läser mig som en öppen bok. Jag kan inte låtsas när jag är i hans sällskap, det går bara inte. Ta inte illa upp nu, ni vänner som läser detta. Jag är mig själv med er med, men bara till en viss del. Människan är sådan, man vill passa in, man vill inte sticka ut.
Roger, jag vill bara att du ska veta hur mycket du gör för mig, även om jag inte alltid säger det rakt till dig. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva, jag behöver dig, du behöver mig, tillsammans bli vi som bäst! Jag älskar dig <3
Förlåt att jag blev som jag blev, du vet hur jag är, jag tar åt mig. Du försöker hjälpa mig att bli bättre på det, och du lyckas verkligen. Det du sa idag fick mig att tänka ordentligt efter vi lagt på.
Det finns ingen mening med att ändra på sig själv, då är det inte "du" längre. Då är du fejkad, då är du så som andra VILL att du ska vara. Du mår inte bra av det, kroppen och själen vill vara sig själv, de vill inte låtsas, de vill visa sitt rätta jag. De får dem inte göra om du gör dig till, för du tror det blir bättre för andra. Det är väl ändå du själv som ska må bäst. Nu menar jag självklart inte att du ska stunta i vad andra säger och så, klart man kan ändra på småsaker. Men ändra dig inte så pass mycket, så du inte känner igen dig själv. Du är du, och så måste det förbli. Annars orkar du inte, man orkar inte med att låtsas hela dagarna i ända, det gör man bara inte. Jag säger det av egna erfarenheter, för jag har låtsats, jag har varit någon annan än jag egentligen är. Den enda jag kan vara mig själv med helt fullt ut, det är Roger. Han förstår mig, han läser mig som en öppen bok. Jag kan inte låtsas när jag är i hans sällskap, det går bara inte. Ta inte illa upp nu, ni vänner som läser detta. Jag är mig själv med er med, men bara till en viss del. Människan är sådan, man vill passa in, man vill inte sticka ut.
Roger, jag vill bara att du ska veta hur mycket du gör för mig, även om jag inte alltid säger det rakt till dig. Vi hjälper varandra att lära känna oss själva, jag behöver dig, du behöver mig, tillsammans bli vi som bäst! Jag älskar dig <3
*suck*
Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vad ni vill få mig att säga eller göra.. Eller ja, jag vet nog allt vad ni vill. Men det ska inte va enligt er fullt ut heller. Visst, jag kan ha lovat att vara hemma under lovet, men det var länge sedan, alla kan glömma. Jag vill inte komma hem och vara som en barnpassare till en syster som är 16 år och kan klara sig själv. Det kommer kännas som om jag är en barnvakt, och det vill jag inte. Hon klarar sig själv, vad är det som är så himla svårt? Jag vill vara med den jag älskar, när jag väl kan vara det längre än en helg. När det finns en hel vecka som man kan umgås med pojkvännen, så vill man det. Ni säger att ni förstår mig, men ändå så säger ni en massa saker som får mig att känna att det är mitt fel. Som att mamma inte åker iväg om inte det finns någon hemma hos syster. Ni säger även att ni tror att hon klarar sig själv, men det är känslan att vara så långt ifrån henne, visst jag förstår. Men att jag ska behöva komma hem och "passa" henne känns fel. Det måste finnas någon där hemma, någon som finns närmare än vad jag finns som kan titta till henne. Visst, ni säger att vi kan dela upp veckan, men jag orkar inte åka fram och tillbaka med tåget hela tiden. Jag är inte så flyttbar, eller jag är, men jag orkar verkligen inte.. Sitta 6 timmar på ett tåg, halva dagen för att komma hem till något jag inte vill. Nej, tack!
And here we go again..
Går kvällen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter en mysig kväll med pappa och robinson tittande med farmor och farfar slutade kvällen ganska olyckligt. Det blev en kväll fylld av tårar och ångest. Fylld av en massa obesvarade frågor. Men det löste sig tillslut, men det tog två timmar och då var klockan två på natten. Början på upplösningen kom vid halv tolv. Då ringde du, och äntligen kunde jag få prata ut. Du också. De första två timmarna var väl behövliga för oss båda två. Som varje gång så förstår vi varandra bättre efteråt. Även om jag inte kan säga att vi löste exakt allt, men en hel del. Tror det lönade sig ganska mycket för oss båda två. Den sista en och en halv timmen blev det sådant prat som vi brukar prata. Men mycket skratt och kärlek. Jag älskar dig min prins <3
But oh, baby don't worry, just hold my hand and never let me go <3
But oh, baby don't worry, just hold my hand and never let me go <3
Söndag 2/8
Söndag förmiddag, och jag håller på att gå under!
För det första så ska jag åka ifrån Roger imorgon, och då ses vi inte på ca tre veckor, det kommer ta död på mig.
Och för det andra så är det bara 16 dagar kvar innan skolan börjar igen, och jag är fortfarande skoltrött.
Det enda positiva med allt är att komma upp till Örebro igen, träffa alla kompisar och få min egen lägenhet.
Igår gjorde jag något jag inte trodde jag skulle kunna göra, jag gick ner till ICA med mjukisbyxor, linne, glasögon, osminkad och med extremt otvättat hår. Jag orkade helt enkelt inte bry mig för en gångs skull.
Smakade den godaste cidern på länge igår också, synd att den bara är "på tillfälligt besök", sommarcidern med smak av hallon och mango, mums x 100!
Igår kväll var en av de "hemskaste" men samtidigt en av de bästa kvällarna i mitt liv. Vi lär oss mer och mer för varje gång. Och jag förstår dig mer och mer. Tack för att du berättade! Det betydde massor!
Går kvällen fick mig att tänka på en låt rad:
"och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter i lyckorus och det är därför jag älskar dig" <3
För det första så ska jag åka ifrån Roger imorgon, och då ses vi inte på ca tre veckor, det kommer ta död på mig.
Och för det andra så är det bara 16 dagar kvar innan skolan börjar igen, och jag är fortfarande skoltrött.
Det enda positiva med allt är att komma upp till Örebro igen, träffa alla kompisar och få min egen lägenhet.
Igår gjorde jag något jag inte trodde jag skulle kunna göra, jag gick ner till ICA med mjukisbyxor, linne, glasögon, osminkad och med extremt otvättat hår. Jag orkade helt enkelt inte bry mig för en gångs skull.
Smakade den godaste cidern på länge igår också, synd att den bara är "på tillfälligt besök", sommarcidern med smak av hallon och mango, mums x 100!
Igår kväll var en av de "hemskaste" men samtidigt en av de bästa kvällarna i mitt liv. Vi lär oss mer och mer för varje gång. Och jag förstår dig mer och mer. Tack för att du berättade! Det betydde massor!
Går kvällen fick mig att tänka på en låt rad:
"och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter i lyckorus och det är därför jag älskar dig" <3
Varför?
Något säger mig att fler av mina vänner dras ifrån mig. Jag vet inte varför, och jag vet inte ens om det är sanning. Men det är en känsla som biter inuti mig och jag vill gärna veta. Visst det är sommarlov nu, vem vet hur det blir efter? Allt jag känt kanske inte stämmer. Men varför finns känslan där egentligen, det måste vara något, eller? Det trycker ner mig mer och mer. Snart hamnar jag väl under marknivån. Helst av allt hoppas jag att känslan är en bluff, att jag har kvar alla mina underbara vänner. Men tyvärr så tror jag att jag har rätt, att känslan är sann. Även om jag vill förneka det, så kommer det något som tar fram tankarna i huvudet och gör så att de trycker på och trycker på tills allt spricker. Hur länge kommer detta fortsätta?
