Liten vs. Stor
Många säger att de önskar att de var små igen. Då de inte fanns några bekymmer och pappa var ens största kärlek. När den värsta rädslan var att inte veta var mamma fanns och hela världen gick under när en leksak gick sönder. Visst var det lätt, man hade inget att oroa sig för riktigt. Men ändå, jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om att det var bättre när man var liten. Tänk hur mycket du var tvungen att lära dig och hur mycket alla var på dig. Hur ofta får man en lugn stund för sig själv när man är liten? Nästan aldrig. Det var alltid någon som höll ett öga på dig. Även om du trodde att du var ensam, så var du egentligen inte det. Det var nästan alltid någon som såg dig. Nu har jag, som snart är nitton år gammal, ett eget ansvar. Det är ingen som tittar till mig varje minut. Jag kan göra saker som ingen annan ser och jag behöver inte lära mig en massa saker längre. Jag kan det jag behöver kunna för att "passa" in bland andra människor.
Om man nu återgår till det jag skrev i början, om att det inte fanns några bekymmer när man var liten, det stämmer, det var verkligen så. Du hade inget inom dig som funderade ut vilken väg som var rätt att gå, vem du skulle välja att vara med. Inget sådant fanns. Men! Det behövs egentligen inte nu heller, det är du själv som skapar bekymmerna nu. Det är ditt eget "fel" om ditt huvud kryllar av funderingar och bekymmer, det är du som har satt dem där. På det sättet är vi egentligen fortfarande små, det finns inga bekymmer så länge du inte själv skapar dem. Okej, pappa är inte längre din stora kärlek, men han kommer ändå alltid att vara den första. Då älskade man pappa och han var den enda man skulle tycka om. Men saker och ting ändras. Visst var det lättare att älska sin pappa än att älska en annan kille. Så är det nu också. Men samtidigt så måste man utforska lite. Det ska inte vara så lätt alltid. Även om man inte hittar sin största kärlek direkt, så kommer den att hittas så småningom. Du kan vara 15 år, 20 år, 35 år eller till och med 48 år innan du hittar den. Du behöver inte ha din stora kärlek för att klara av att leva livet.
Jag är bara 19 år gammal, jag ska förhoppningsvis leva i 70 år till, eller mer. Det är ingen idé att ha en massa beskymmer. Jag har hittat min stora kärlek och visst är det fullkommligt underbart. Det känns som om jag lever i en dröm imellanåt, så är det verkligen. Men sedan kan minsta lilla sak få mig att gå under, varför? Det är jag själv som skapar det, så är det alltid. Om alla bara kunde slutat med att skapa en massa bekymmer, skulle världen vara mycket gladare. Jag menar inte att jag själv tänker bort alla möjliga bekymmer. Jag faller också ner där då och då. Men jag har lovat mig själv att försöka att minska ner på skapandet av dem. Jag kommer att må så mycket bättre.
Älskling, när du läser detta vill jag att du ska tänka på vem som kan ha fått mig att förstå detta? Jag tror du kommer att förstå, och nu kanske även alla andra. Jag älskar dig över allt annat, Roger. Jag har blivit en helt ny person sedan jag träffade dig. En person som mer och mer blir sig själv med alla. Jag vågar mer nu, och det är tack vare dig. Du har fått mig att förstå en hel del saker med livet. Jag älskar dig för den du är, och för den du gör mig till! <3
Om man nu återgår till det jag skrev i början, om att det inte fanns några bekymmer när man var liten, det stämmer, det var verkligen så. Du hade inget inom dig som funderade ut vilken väg som var rätt att gå, vem du skulle välja att vara med. Inget sådant fanns. Men! Det behövs egentligen inte nu heller, det är du själv som skapar bekymmerna nu. Det är ditt eget "fel" om ditt huvud kryllar av funderingar och bekymmer, det är du som har satt dem där. På det sättet är vi egentligen fortfarande små, det finns inga bekymmer så länge du inte själv skapar dem. Okej, pappa är inte längre din stora kärlek, men han kommer ändå alltid att vara den första. Då älskade man pappa och han var den enda man skulle tycka om. Men saker och ting ändras. Visst var det lättare att älska sin pappa än att älska en annan kille. Så är det nu också. Men samtidigt så måste man utforska lite. Det ska inte vara så lätt alltid. Även om man inte hittar sin största kärlek direkt, så kommer den att hittas så småningom. Du kan vara 15 år, 20 år, 35 år eller till och med 48 år innan du hittar den. Du behöver inte ha din stora kärlek för att klara av att leva livet.
Jag är bara 19 år gammal, jag ska förhoppningsvis leva i 70 år till, eller mer. Det är ingen idé att ha en massa beskymmer. Jag har hittat min stora kärlek och visst är det fullkommligt underbart. Det känns som om jag lever i en dröm imellanåt, så är det verkligen. Men sedan kan minsta lilla sak få mig att gå under, varför? Det är jag själv som skapar det, så är det alltid. Om alla bara kunde slutat med att skapa en massa bekymmer, skulle världen vara mycket gladare. Jag menar inte att jag själv tänker bort alla möjliga bekymmer. Jag faller också ner där då och då. Men jag har lovat mig själv att försöka att minska ner på skapandet av dem. Jag kommer att må så mycket bättre.
Älskling, när du läser detta vill jag att du ska tänka på vem som kan ha fått mig att förstå detta? Jag tror du kommer att förstå, och nu kanske även alla andra. Jag älskar dig över allt annat, Roger. Jag har blivit en helt ny person sedan jag träffade dig. En person som mer och mer blir sig själv med alla. Jag vågar mer nu, och det är tack vare dig. Du har fått mig att förstå en hel del saker med livet. Jag älskar dig för den du är, och för den du gör mig till! <3
Kommentarer
Trackback
