*suck*
Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vad ni vill få mig att säga eller göra.. Eller ja, jag vet nog allt vad ni vill. Men det ska inte va enligt er fullt ut heller. Visst, jag kan ha lovat att vara hemma under lovet, men det var länge sedan, alla kan glömma. Jag vill inte komma hem och vara som en barnpassare till en syster som är 16 år och kan klara sig själv. Det kommer kännas som om jag är en barnvakt, och det vill jag inte. Hon klarar sig själv, vad är det som är så himla svårt? Jag vill vara med den jag älskar, när jag väl kan vara det längre än en helg. När det finns en hel vecka som man kan umgås med pojkvännen, så vill man det. Ni säger att ni förstår mig, men ändå så säger ni en massa saker som får mig att känna att det är mitt fel. Som att mamma inte åker iväg om inte det finns någon hemma hos syster. Ni säger även att ni tror att hon klarar sig själv, men det är känslan att vara så långt ifrån henne, visst jag förstår. Men att jag ska behöva komma hem och "passa" henne känns fel. Det måste finnas någon där hemma, någon som finns närmare än vad jag finns som kan titta till henne. Visst, ni säger att vi kan dela upp veckan, men jag orkar inte åka fram och tillbaka med tåget hela tiden. Jag är inte så flyttbar, eller jag är, men jag orkar verkligen inte.. Sitta 6 timmar på ett tåg, halva dagen för att komma hem till något jag inte vill. Nej, tack!
Kommentarer
Trackback
