Tisdag 26/1
Har precis avslutat ett samtal med världen bästa. Alltid lika mysigt att avsluta ett samtal med de tre magiska orden, när de gör så att hjärtat lever sitt eget liv och man får sockerdricka i magen. Att jag kan vara så kär fortfarande, det är den största lyckan i världen. Att ha någon som älskar dig för den du är, och du älskar personen tillbaka minst lika mycket. Ännu mer underbart är det att känna att bandet mellan er är så starkt, att du inte kan hitta någonting som skulle kunna bryta det. Att man hör ihop, två pusselbitar som tillsammans bildar ett helt motiv och som skulle vara helt obrukbara om de gick isär. Det kallas äkta kärlek, och det kan jag lova att det finns mellan oss <3
Dagen idag har gått lite upp och ner. Kände att jag kom tillbaka till mitt tidigare liv innan ikväll, det där livet som var fullt av ångest för att man inte räckte till och var annorlunda. Så som det var när jag var ensam hörselskadad i skolan. Jag vet att nu är jag med underbara människor som har det precis som jag, men ibland kommer det tillbaka. Jag vet att jag har underbara vänner som är normalhörande också och det är jag väldigt tacksam över. Men det är inte där felet ligger. Felet la i att jag då aldrig riktigt kände att jag hörde hemma, som jag gjorde direkt när jag kom till Örebro. För där var alla som jag, alla förstod när jag berättade om saker som jag råkat ut för, alla låg på ungefär samma nivå. Örebro har gjort mig till en starkare individ, detta har fått mig att växa något enormt mycket. Men idag kom minnena tillbaka, de slogs emot mig med en enorm kraft. Jag kände mig i underläge helt enkelt. Bara för att jag insåg att jag skulle till en grupp full med hörande och jag hade mitt hår uppsatt i en toffs. Jag insåg att de antagligen skulle stirra ut mig, att de skulle tycka jag var annorlunda. Allt det där, som förut var min vardag. Jag vet, jag borde ha accepterat mitt handikapp nu, jag vet. Men det är inte så lätt som det låter. Jag har det där i ryggsäcken, jag bär alltid den där mörka tiden med mig. Jag är fortfarande rädd för att berätta för nya människor att jag är hörselskadad, jag är rädd för att visa det för omgivningen. Jag vet, jag borde inte vara rädd för det eftersom det är jag. Jag är jag, och jag har min hörselskada, det har jag accepterat till en ganska stor del. Men inte fullt ut. Jag går inte fram till en person jag nyss träffat och presenterar mig som hörselskadad. Jag gör inte det, det ingår inte i min värld. Jag har det som en liten hemlighet för mig själv när jag är med människor jag aldrig träffat förut som är normalhörande. Jag anser att de inte behöver veta. Jag tror jag skäms lite. Även fast det är mitt rätta jag. Jo, jag skäms nog inför normalhörande, vill vara som dem. Okej, jag måste erkänna det finns fördelar med att vara hörselskadad det finns det, men jag undrar hur många gånger jag sagt att jag skulle vilja bli normalhörande, säkert fler gånger än vad jag sagt att jag trivs med att ha min hörselskada. Nu vet jag att det inte går att ändra, och när det väl kommer till kritan så hade jag nog inte velat ändra på mig ändå. Det hade förstört mitt riktigt jag. Men ändå så skäms jag ibland.. Helt sjukt att man bara kan känna sådär. Men tyvärr, sanningen är den att jag inte alltid är trygg i mig själv.
Dagen idag har gått lite upp och ner. Kände att jag kom tillbaka till mitt tidigare liv innan ikväll, det där livet som var fullt av ångest för att man inte räckte till och var annorlunda. Så som det var när jag var ensam hörselskadad i skolan. Jag vet att nu är jag med underbara människor som har det precis som jag, men ibland kommer det tillbaka. Jag vet att jag har underbara vänner som är normalhörande också och det är jag väldigt tacksam över. Men det är inte där felet ligger. Felet la i att jag då aldrig riktigt kände att jag hörde hemma, som jag gjorde direkt när jag kom till Örebro. För där var alla som jag, alla förstod när jag berättade om saker som jag råkat ut för, alla låg på ungefär samma nivå. Örebro har gjort mig till en starkare individ, detta har fått mig att växa något enormt mycket. Men idag kom minnena tillbaka, de slogs emot mig med en enorm kraft. Jag kände mig i underläge helt enkelt. Bara för att jag insåg att jag skulle till en grupp full med hörande och jag hade mitt hår uppsatt i en toffs. Jag insåg att de antagligen skulle stirra ut mig, att de skulle tycka jag var annorlunda. Allt det där, som förut var min vardag. Jag vet, jag borde ha accepterat mitt handikapp nu, jag vet. Men det är inte så lätt som det låter. Jag har det där i ryggsäcken, jag bär alltid den där mörka tiden med mig. Jag är fortfarande rädd för att berätta för nya människor att jag är hörselskadad, jag är rädd för att visa det för omgivningen. Jag vet, jag borde inte vara rädd för det eftersom det är jag. Jag är jag, och jag har min hörselskada, det har jag accepterat till en ganska stor del. Men inte fullt ut. Jag går inte fram till en person jag nyss träffat och presenterar mig som hörselskadad. Jag gör inte det, det ingår inte i min värld. Jag har det som en liten hemlighet för mig själv när jag är med människor jag aldrig träffat förut som är normalhörande. Jag anser att de inte behöver veta. Jag tror jag skäms lite. Även fast det är mitt rätta jag. Jo, jag skäms nog inför normalhörande, vill vara som dem. Okej, jag måste erkänna det finns fördelar med att vara hörselskadad det finns det, men jag undrar hur många gånger jag sagt att jag skulle vilja bli normalhörande, säkert fler gånger än vad jag sagt att jag trivs med att ha min hörselskada. Nu vet jag att det inte går att ändra, och när det väl kommer till kritan så hade jag nog inte velat ändra på mig ändå. Det hade förstört mitt riktigt jag. Men ändå så skäms jag ibland.. Helt sjukt att man bara kan känna sådär. Men tyvärr, sanningen är den att jag inte alltid är trygg i mig själv.
Kommentarer
Postat av: Annica H
Alltså, det man kan göra är ju som vi två sa tidigare att när man inte hör så säger man ju till och förklarar varför. Men jag presenterar inte mig själv som "Hej, jag heter Annica och är hörselskadad"... Såå, visst har du rätt i det du sa om att vilja "höra normalt", det är något jag också sagt att jag vill, men jag känner ändå att jag accepterar också den jag är i dagsläget.
Trackback
